LÖNSBODA FOX en film av Charlotte Eliasson
Medverkande: Sam Fox, Thomas Knutsson, Niklas Knutsson, Joakim Gustafsson, Truls Hellberg, Gro Nilsson, Sven-Gunnar Nilsson, Diana Ledin, Anders Eriksson, Peter Olin, Bengt-Ove Eliasson, Conny Pettersson, Roger Pettersson, Natalie Bengtsson Ullis Olausson, Alex Cronquist, Jannice Johansson, Caroline Kroon, Jonna Rask
Regi & manus: Charlotte Eliasson
Producenter: Ida Lännerberg & Charlotte Eliasson
Inspelningsledare: Anna Landelius
Foto & redigering: Henrik Friberg
Musik: Benke Boys
Produktionsbolag: cockpit
I samarbete med: Film i Skåne och Filmcentrum Syd
Längd: 25 minuter
Format: Beta SP färg stereo med svensk dialog
Produktionsår: 2004
Distribution och försäljning: cockpit
Charlotte Eliasson
Falsterbogatan 4a, 3tr
214 36 MALMÖ
+46 40 129096
+46 73 642 7869
info@lottchen.com
www.lottchen.com
www.kfcocokpit.org
Sammanfattning
Våren 2002 inträffade en incident som orsakade rubriker världen över - sångerskan Sam Fox anmäldes för misshandel. Ett fan hade rört vid hennes bröst och hon påstods ha slagit honom i huvudet med mikrofonen. Incidenten inträffade på Junesco Rock Palace under en konsert som ingick i en satsning med målet att göra Lönsboda till södra Sveriges rockmetropol.
I filmen intervjuas ett antal Lönsbodabor och alla får möjlighet att berätta sin version av historien. Filmen väcker frågor som är aktuella i dagens mediasamhälle - Måste en "kändis" vara tillgänglig för alla? Vad är det egentligen att vara "känd"? Hur stor betydelse har mediabilden för vår syn på kändisars behov av privatliv?
Intervju med Charlotte Eliasson
Hur fick du idén till filmen?
Charlotte Eliasson:
Ett tag var jag tillsammans med en man som doktorerade i snytbaggar. Jag följde ibland med honom för att plocka baggar. Snytbaggarna parar sig i sågverkshögarna i Lönsboda som ligger i norra Skåne, i ett område som kallas Göingebygden och är helt täckt av skog. Jag fascinerades av Lönsbodatrakten och den särpräglade stämning som råder där- det är helt invadderat i skog och kan verka som den perfekta idyllen.
Ett år senare fick jag se en löpsedel som handlade om Sam Fox, hennes besök i Lönsboda och att hon var anmäld för misshandel. Jag tyckte det var helt otroligt att hon verkligen hade varit i Lönsboda, och det var då jag kom på att jag ville göra en film om alltihop.
Jag antar att det spelar in att Sam Fox var ett av mina hatobjekt som tonåring. Nyheten väckte blandade känslor.
Varför ville du göra en film om just den här händelsen?
Charlotte Eliasson:
När jag såg löpsedeln drabbades jag först av skadeglädje. Sedan började jag undersöka fenomenet Sam Fox och upptäckte att hon bär en mask. Bimborollen var spelad, hon hade lurat oss alla i tjugo års tid. Bakom masken finns en hårt arbetande lesbisk affärskvinna och artist som har fått kämpa för att ta kontrollen över sitt eget liv. Hon blev i många år utnyttjad av sin far som tog alla hennes pengar. När hon fyllde tjugoett tog hon kontrollen över företaget och knäppte igen blusen. Idag är hon trettiosex år och den gamla bilden finns fortfarande kvar på folks näthinnor.
Jag undrar vad det är som gör att man kan ta henne på brösten? Är hon stämplad för resten av sitt liv pga. sin tidigare karriär? Hon får betala ett livslångt pris för tuttbilderna på åttiotalet. Numera omges Sam Fox av vakter som ska uppehålla en säkerhetsradie kring henne på två meter.
I media i hela världen blev det en otrolig grej av händelsen i Lönsboda. Samma incident hände en av sångerskorna i popgruppen Friends, men det orsakade ingen uppmärksamhet. Kan det bero på skadeglädjen – Sam Fox bakgrund gör att folk tycker att hon får skylla sig själv?
Jag har ett intresse för brott och straff, och incidenten anknyter till diskussionen om kvinnors rätt att klä sig hur de vill utan att riskera att bli överfallna. Hur får man gå klädd egentligen?
Jag vill att filmen ska väcka debatt. Jag vill att den ska väcka tankar om vad folk går med på i media – inte bara könsaspekten.
I filmen intervjuas ett antal människor som alla ger sin syn på saken. Varför var detta viktigt?
Charlotte Eliasson:
Filmen ger inga svar på vem som hade rätt egentligen. Förundersökningen lades ner i brist på bevis om hon egentligen hade slagit honom eller inte. Det intressanta ligger i att få höra folks olika versioner av historien.
Hur gjordes urvalet av de intervjuade?
En del ville gärna vara med och berätta, men i vissa fall var det mycket svårt att få folk att ställa upp på intervjuer. Alla hade olika anledningar till varför de inte ville ställa upp. Jag antar att det blir så i ett litet samhälle, det blir känsligt vad man säger och vad man gör.
Jag ville ha en bra blandning av folk i olika åldrar kön och med olika sysselsättning. De unga tjejerna var viktiga att ha med eftersom de dagligen själva utsätts för granskning. Det är kanske de som bäst kan förstå hur det är att befinna sig i en situation där man blir till ett objekt. Tjejernas åsikter är delvis formade av samhället de lever i men samtidigt kunde de ändå förstå Sam Fox och den situation hon befinner sig i.
Hur kommer det sig att det är den här berättarstilen?
Charlotte Eliasson:
Jag är konstnär, mitt bildspråk genomsyrar filmen. Jag gillar det socialrealistiska språket men jag försöker samtidigt hitta det estetiska, det vackra i det fula.
Jag är fascinerad av filmen Gummo som är en spelfilm och dokumentär och där dikt och verklighet blandas ihop. Alla intervjuer är dokumentära, och jag ville hitta ett sätt att lämna dokumentärstilen. Då tänkte jag på filmen Cat Ballou, där det finns en banjospelare som sjunger sånger om Cat Ballou och hennes liv. Varför inte låta Benke Boys, som är ett svenskt cajunband, berätta historien på sitt sätt? Det är en gammal folklig tradition som fungerar bra som en kommentar till den övriga filmen.
Text: Annika Nilsson
Charlotte Eliasson, regissör
Min bakgrund ligger inom konsten och fotografi. Jag är utbildad på
Konstfack och Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Verk ur min produktion
har ställts ut i och utanför Norden sedan 1993.
Publicering av texter och verk har skett i bl. a. tidskrifterna bang, INDEX och Journal of Photography and Video – KATALOG (DK)
Under åren har jag erhållit NIFCAS artist in residens – Tallinn 2000, Konstnärsnämndens ettåriga arbetsstipendium 2000, Helge Ax:son Johnsons resestipendium 2002 och Malmö Stads Kulturstipendium 2003.
Förutom mitt egna konstnärskap, har jag arbetat med en rad olika produktioner, som festivalmedarbetare för filmfestivalen DYKEYE 99, TEMA: PORNOGRAFI – Malmö Högskola 2001,som bildredaktör för tidskriften bang och som producent för 8h, i samarbete med krigsfotografen Johan Berglund. Signifikant för mina produktioner är att de är knutna till samtidsdebatten